Klimatomställningen och ekonomin – vem betalar?

Sveriges mål om nettonollutsläpp till 2045 innebär en av de största industriella omvandlingarna i modern tid. Stålproduktion, raffinaderier, cementindustri, transporter och energisystem ska ställas om från fossila bränslen till el, vätgas och biobränslen. Det handlar inte om marginella justeringar utan om investeringar på hundratals miljarder kronor under kommande decennier. Den centrala ekonomiska frågan är därför inte om omställningen ska ske, utan vem som i praktiken bär kostnaden.

Omställningens ekonomiska omfattning

Svensk basindustri – särskilt stål, gruvor, kemi och skogsindustri – står för en stor del av landets utsläpp men också för en stor del av exportintäkterna. Projekt som fossilfritt stål, elektrifierade gruvor och koldioxidfri cementproduktion kräver:

Nya fabriker
Ombyggda produktionsprocesser
Massiv tillgång till fossilfri el
Ny infrastruktur för vätgas, elnät och transporter

Dessa investeringar är extremt kapitalkrävande och sträcker sig ofta över 20–40 år. De innebär också hög teknisk och marknadsmässig risk. Om tekniken misslyckas eller om globala klimatregler förändras kan investeringar förlora sitt värde.

Företagens roll – motor men inte ensam finansiär

Företagen är de direkta investerarna i nya anläggningar och teknik. De står för majoriteten av de faktiska utgifterna, men deras beslut är beroende av politiska och ekonomiska förutsättningar.

Klimatomställningen är förenad med ett klassiskt marknadsmisslyckande: klimatnyttan är global, men kostnaden är lokal. Ett svenskt företag som investerar i dyr fossilfri produktion får inte fullt betalt för den globala klimatnyttan. Utan stöd riskerar de att bli utkonkurrerade av producenter i länder med lägre klimatkrav.

Därför kräver industrin:

Statliga kreditgarantier
Investeringsstöd
Stabil och förutsägbar klimatpolitik
Tillgång till billig och stabil el

Detta innebär att staten delar risk med företagen. I praktiken socialiseras en del av investeringskostnaden för att privata aktörer ska våga ta steget.

Skattebetalarnas roll – den dolda huvudfinansiären

Även om företagen bygger fabrikerna är staten central för att omställningen ska bli möjlig. Det offentliga finansierar eller medfinansierar:

Utbyggnad av elnät och elproduktion
Forskning och utveckling
Infrastruktur för laddning, vätgas och järnväg
Klimatpremier och industristöd

Dessa utgifter täcks ytterst av skattebetalarna, antingen genom högre skatter eller genom att staten använder budgetutrymme som annars kunnat gå till välfärd, skattesänkningar eller försvar.

Även hushållen betalar indirekt genom:

Högre elpriser när efterfrågan på el ökar kraftigt
Dyrare transporter och produkter under övergångsperioden
Skatter och avgifter kopplade till klimatpolitiken

Riskfördelning och konkurrenskraft

En av de stora politiska balansgångarna är hur kostnaderna ska fördelas utan att svensk industri tappar konkurrenskraft. Om företagen tvingas bära hela kostnaden riskerar produktion att flytta utomlands, vilket kan öka de globala utsläppen snarare än minska dem.

Samtidigt innebär generösa stödprogram en risk för staten. Om tekniken inte blir kommersiellt framgångsrik kan skattebetalare stå med notan för investeringar som inte bär sig. Detta gör klimatpolitiken till en fråga om industripolitik och riskhantering, inte bara miljö.

Klimatomställningen är nödvändig för att möta klimatkrisen och säkra Sveriges långsiktiga konkurrenskraft i en fossilfri värld. Men den är inte gratis. Företagen investerar kapital och tar operativa risker, men staten och skattebetalarna står för en betydande del av finansieringen genom infrastruktur, stöd och politiska garantier.

Den avgörande utmaningen är att fördela kostnader och risker på ett sätt som både möjliggör omställningen och bevarar ett starkt svenskt näringsliv. Det är denna balans – mellan klimatambition och ekonomisk realism – som kommer att avgöra om omställningen blir en framgång eller en börda.